Hur länge ska man straffas för gårdagen ?

Hur länge ska ett misstag – eller en förenklad rubrik – få definiera en människa? Det är en fråga jag bär med mig. Ibland upplever jag att berättelsen om mig berättas baklänges: "Vad hände för femton år sedan? Jag har hört att… Vad var det där för två år sedan?" Ofta utan sammanhang, utan att väga in uppdrag, förutsättningar eller att livet faktiskt förändrar oss.

Jag har under yrkeslivet haft uppdrag som inneburit att verkställa beslut – ibland tuffa sådana. Den som är budbärare och genomförare riskerar att bli själva ansiktet för besluten, även när besluten inte fattats av en själv. Jag har alltid strävat efter att göra det svåra med respekt för människor, transparens och uppföljning. Ibland har jag lyckats väldigt väl. Ibland har jag gjort misstag. Båda delarna är sanna.

Under det senaste året valde jag att stanna upp efter en uppslitande händelse. Jag sökte professionellt stöd, omprioriterade och arbetade igenom det som behövde bearbetas. Utan att gå in på detaljer vill jag säga: den processen har gjort mig mer grundad som människa och starkare som ledare – mer lyhörd, mer ödmjuk, tydligare i prioriteringar och mer närvarande i mötet med andra. Jag ser människan tydligare, vågar fråga en gång till, och lägger större kraft på att skapa trygghet och riktning innan vi springer iväg.

Samtidigt hinner historien ofta ifatt. Den ställer frågor som är svartvita i en värld som sällan är det. Rubriker kan leva vidare långt efter att situationen förändrats och människor vuxit. Ansvar ska man ta – och jag tar ansvar för det som är mitt – men ansvar måste också kunna skiljas från en livstidsdom.

Om vi vill ha arbetsplatser och samhällen som håller över tid behöver vi ett mer moget sätt att bedöma varandra. För mig handlar det om tre frågor:

1. Vad har du lärt dig?
   Vilka insikter tar du med dig från det som blev bra – och det som blev fel?

2. Vad gör du annorlunda idag?
   Hur syns lärandet i konkreta beteenden, prioriteringar och beslut?

3. Vilken effekt skapar du nu?
   Var finns resultaten i människor, kultur och verksamhet – här och nu?

Mitt svar på de frågorna är: Jag har lärt mig mycket, jag gör saker annorlunda, och jag skapar resultat som både känns och syns – med människan först.

Jag tror på snälltolkning och tillit. Inte som ursäkter, utan som förhållningssätt som gör att människor kan växa och organisationer bli bättre. Det kräver mod: mod att se komplexitet, mod att lyssna, mod att låta människor gå vidare efter det som varit – och mod att hålla i när ansvar måste utkrävas. Båda sakerna kan samexistera.

Världen utanför våra fönster är allt annat än statisk. Det är inte vi heller. Därför hoppas jag att vi kan bedöma människor mindre på gårdagens rubriker och mer på dagens kompass: lärandet, värderingarna och effekten vi skapar tillsammans.

Jag är har utvecklats och gör saker annorlunda idag än vad jag gjorde för 1 år sedan, 10 år sedan och 5 år sedan och det är ärligt talat, hela poängen. Och jag tror att de flesta av oss är tacksamma för att det är så och att vi alla ser varandra på just det sättet - att vi utvecklas med en verklighet som ständigt är i rörelse vilket gör att vi som människor och ledare måste vara anpassningsbara och lära av det vi gör och gjort. 

Eller vad säger du ?