Blodsmak och lycka – en kväll på mitt älskade F&S
Igår var jag tillbaka på min trygga hamn – Friskis & Svettis. Det är något speciellt med att kliva in i den där lokalen där både kroppen och själen vet vad som väntar: utmaning, gemenskap och glädje. Jag försöker hålla igång träningen där 4–5 dagar i veckan, och även om helger och storhelger ibland gör att rutinen slirar lite, så är det här jag landar. Alltid.
Det som får mig att återvända gång på gång är cirkelfys, multifys och multifys med skivstång. De där passen som balanserar styrka och kondition, och som görs i grupp men ändå med utrymme att vara helt och hållet sig själv. För mig, som gammal F&S-ledare, är det kanske inte så konstigt att det är just här jag hittat hem. Grundfilosofin – "kom som du är" – genomsyrar allt. Alla är välkomna. Alla hjälper varandra. Och stämningen… ja, den är verkligen familjär.
På F&S är jag "Monni". Där är det inga titlar, inga prestationer på CV:t, inga släktskap som skaver. Här är vi bara människor som vill må lite bättre – tillsammans. Jag har blivit peppad, svettats, skrattat, gett och fått energi. Vi är avklädda och lika, på riktigt. Och det gör något med gemenskapen.
Igår var det dags för cirkelfys med fantastiska Jessica som ledare. Alltid engagerad, alltid närvarande – en sån där instruktör som ser alla och lyfter varje individ. Med mig var två andra motionärer som jag tränat sida vid sida med under lång tid, men som vi aldrig riktigt kört ihop med som liten grupp. Men igår hände något – vi fann vårt tempo, vårt samspel, och pushade varandra till max.
Det blev extra tydligt på en station med låga benböj mot en stepbräda, följt av explosiva hopp upp på den. 50 sekunder. Tre omgångar. Det var där, mitt i svetten och flåset, som blodsmaken dök upp – för första gången på länge. Och nej, det var inte hemskt. Det var fantastiskt. För det betydde att jag pressade mig själv på riktigt. Att jag var där, fullt ut, i både kropp och hjärta.
Och runt omkring oss – andra smågrupper, var och en i sin egen kamp, sitt eget flöde. Rosiga kinder, trötta muskler, men också leenden. Mänsklig kraft, på riktigt. Den där känslan av att vi skapar något större tillsammans än vad någon hade kunnat göra ensam.
Självledarskap, ja. Men också samskapande. En slags osynlig väv av respekt, styrka och gemenskap. Det är något jag bär med mig efter varje pass. Tack alla ni som var där igår – vi ses snart igen!
/Monni