Att bli totalt sviken av fegt ledarskap – nu väljer jag att tala Monica Skagne

Det jag skriver nu har jag burit inom mig länge. Det har gått mer än ett och ett halvt år sedan allt hände – tillräckligt länge för att såren skulle börja läka, men inte tillräckligt länge för att glömma.

Jag skriver inte för att älta det förflutna, utan för att ge det ett avslut – och för att sätta ord på något som drabbat fler än jag:
när rädslan tar över modet, och när tystnad får större kraft än sanning.

Först nu, med distans och styrkan tillbaka, orkar jag berätta vad det gör med en människa att bli sviken av dem man trodde man kunde lita på i det profesionella – och hur man trots allt kan resa sig igen.

Det finns stunder i livet då du inser att allt du trodde var tryggt inte längre bär.

När de människor du litade på väljer tystnad.
När de som borde stå upp för rättvisa och ta ansvar i stället skyddar sig själva.
När feghet kläs i fina ord, och ansvar byts mot självbevarelse.

Jag har varit där.
Jag har blivit sviken av dem jag trodde stod för just modigt ledarskap, rättvisa och ansvarstagande  – lurad av ord som lät som omtanke men som i själva verket dolde rädsla.
Jag blev kastad under bussen, överkörd av tåget och mattan under mig drogs undan, bara för att någon annan inte vågade stå för sina handlingar.
För att ledarskap saknades, och för att rädslan för att skada sitt eget rykte vägde tyngre än något annat.

Det gör extra ont när man vet att man faktiskt gjort det man var satt att göra.
Att man med fullt engagemang har verkställt det uppdrag man fått – initierat och genomfört det med mycket goda resultat och stor uppskattning.
Att man byggt förutsättningar för en hållbar organisation och en starkare helhet.

Men när okunskap, frustration och ilska över beslut som andra fattat projiceras mot en själv – och när rykten börjar växa och länkas samman med rädsla hos någon högre upp – då offrades jag.
Inte för vad att jag gjort något fel utan för att rädslan, fegheten tog överhand då fasaden hos någon person högre upp kunde få en liten rispa i sin glättiga fasad.

Den sortens svek skär djupt.
Det handlar inte bara om att bli ifrågasatt, utan om att förlora tilliten till människor som borde ha vetat bättre.
Och det tar tid att läka – för när tillit bryts på den nivån, rämnar något i en.

Men jag vägrar låta det bli slutet på min berättelse.
Jag väljer att stå upp, tala klarspråk och återta min röst.
Jag vill visa att även när andra gömmer sig bakom tystnad – eller glänser utåt med vackra ord och bilder om sitt ledarskap men väljer att agera på ett helt annat sätt när det väl gäller – går det ändå att stå kvar i sanning och värdighet.

Det jag har lärt mig är enkelt men avgörande:
Ledarskap handlar inte om titlar, makt, prat eller glättiga foton.
Det handlar om mod – modet att stå upp även när det kostar.

Jag skriver det här inte för att hämnas, utan för att hoppas.
För att fler ska våga tala.
För att ingen annan ska behöva bli offrad för någon annans rädsla.

Jag är fortfarande arg, ledsen och trött.
Men jag är också starkare.

För trots allt – jag står kvar.
Jag bär med mig både djup kompetens och lång erfarenhet, men också nya perspektiv, förmågor och insikter om vad fegt ledarskap gör med människor och verksamheter.
Jag vet nu vad jag måste vara vaksam på – och vad jag själv aldrig någonsin vill bli.

Sakta men säkert har jag hittat tillbaka till min röst – och till tron på att även ur svek kan något starkare växa fram.

Säg mig – har du själv varit med om något liknande?